En historia åt gången
Astrid Lindgrens böcker lockar fortfarande en stor publik, både barn och vuxna älskar hennes berättelser. Uppenbarligen står de för en sådan kvalitet och mångsidighet att de kan uppskattas av många olika människor. Det finns en dimension i hennes historier som fram-träder när man läser boken men som är väldigt svår att åskådliggöra i en kort scen, som baseras på ett utdrag ur en bok.
Det är svårt att visa korta scener ur olika böcker på ett sådant sätt att det både återspeglar kvaliteten i böckerna och blir roligt även för de åskådare som inte har läst böckerna eller känner till styckets sammanhang.
Astrid Lindgrens karaktärer från olika verk lever i olika världar och träffas aldrig. Författaren tyckte själv att hennes olika berättelser skulle hållas helt åtskilda och inte blandas ihop. Hon ville att man skulle fokusera på en enda historia i taget, och inte försöka sätta ihop en föreställning med olika delar ur olika verk.
Därför vill vi inte ge tillstånd till nya föreställningar som blandar flera av Astrids böcker.
Det är historierna som ska visas
Författaren tyckte att berättelserna var huvudsaken, inte hon som person. Berättelserna ska leva på egna meriter och vara nog i sig själva.
Därför vill vi inte låta hennes liv eller person utgöra ramen för en föreställning. Det innebär också att man inte kan döpa pjäsen efter författarens namn. Det är viktigt att uppge upphovsmannens namn men inte uppkalla hela pjäsen efter henne.
Inga nya påhitt
Astrid Lindgrens figurer lever endast i böckerna, i filmerna och på
teatern. All handling som förekommer i en pjäs ska vara hämtad från Astrid Lindgrens berättelse. Hon ville inte att någon annan skulle berätta om hennes figurer. Därför får man inte lägga till vare sig händelser eller karaktärer som inte finns i boken. Däremot så behöver man inte ha med allting som står i boken.
Eftersom det är viktigt att all handling i en pjäs följer respektive bok, så tillåts inga fria improvisationer. Det innebär också att skådespel-are utklädda till någon av Astrid Lindgrens karaktärer inte kan riva biljetter inför en föreställning, vara presentatör/ konferencier eller gå runt och slå sig i slang med publiken.
Skådespelare utklädda till någon av hennes karaktärer kan därför inte heller förekomma på gator och torg och vara lekledare, dela ut guldpengar, eller liknande. Trots att sådant kan var roligt för barn, leder det ändå till en urvattning av böckernas värde och är därför inte tillåtet.
Allt ska vara för barn
Dramatiseringen ska rikta sig till barn. Skämt och associationer som enbart vänder sig till en vuxen publik, över huvudet på barnen, är inte tillåtna. Man kan lockas att tro att det är roligt att lägga in lite skämt som är tvetydiga, eller ironiska, eller på annat sätt flirtar med den vuxna delen av publiken. Detta var något som Astrid ogillade väldigt starkt. Om böckerna håller för både barn och vuxna i det skick som de en gång skrevs, så bör även en teaterpjäs göra det. Därför gör vi inte avkall på detta krav.
Skolbarn som skriver egna manus
Barn som spelar teater lär sig en massa saker och har roligt under tiden. Vi vill inte att våra regler ska stå i vägen för den typen av utveckling, kreativitet och glädje som uppstår när det är processen att leka och lära som är huvudsaken. Om eleverna i en skolklass själva skriver manus till en pjäs eller sketch som är baserad på någon eller flera av Astrids berättelser, och bara spelar upp detta
för varandra inom klassen så är det fritt fram. Men inga andra före-ställningar får förekomma i dessa fall. Man får då inte spela upp verket för andra delar av skolan och inte ha någon form av offentligt framträdande.
